VII:47

Чужие и свои победы,
Надежды, шалости, мечты.
Текут невинные беседы
С прикрасой легкой клеветы.
Потом, в отплату лепетанья,
Ее сердечного признанья
Умильно требуют оне.
Но Таня, точно как во сне,
Их речи слышит без участья,
Не понимает ничего,
И тайну сердца своего,
Заветный клад и слез и счастья,
Хранит безмолвно между тем
И им не делится ни с кем.
om andras och om egna segrar,
om bus, om drömmar och om hopp.
Ibland en aning skvaller stegrar
det oskyldiga talets lopp.
I gengäld, när de slutat prata,
så börjar de på henne tjata
att bikta allt som hjärtat gömt.
Men Tanja, liksom om hon drömt,
hör passiv hur de andra låter
men fattar inte minsta skvatt,
bevarar så sitt hjärtas skatt;
åt vad hon gläds, åt vad hon gråter
det delar hon ej med sig av;
hon tiger still, trots deras krav.
Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *