VII:21

Татьяна с ключницей простилась
За воротами. Через день
Уж утром рано вновь явилась
Она в оставленную сень,
И в молчаливом кабинете,
Забыв на время всё на свете,
Осталась наконец одна,
И долго плакала она.
Потом за книги принялася.
Сперва ей было не до них,
Но показался выбор их
Ей странен. Чтенью предалася
Татьяна жадною душой;
И ей открылся мир иной.
Tatjana från Anisja skildes,
men nästa morgon återkom
hon dit och ingen tid förspilldes
när hon steg in i rummet som
han lämnat och där tiden stannat.
Där glömde hon en stund allt annat.
Nu var hon ensam där till slut
och länge, länge grät hon ut.
Mot böckerna hon så sig vände.
Först var de ej i hennes smak;
hans urval gjorde henne spak.
Men snart hon mera glupsk sig kände.
Tatjana drog på läsningsfärd;
då öppnades en annan värld.
Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Ett svar på VII:21

  1. Gajane Arushanyan skriver:

    Helt underbart och kongenialt, tycker jag. Bravo!
    Man kanske kan stava Anisia istället för Anisja, för att förhindra sj- ljudet, som med all sannolikhet ligger svenska läsaren nära till hands.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *