Biblioteket i Babel

En del litteratur kräver förförståelse för att fullt ut komma till sin rätt. I vissa fall är det tämligen uppenbart: den som läser kärleksromaner före puberteten eller den som läser krigsskildringar utan att någonsin ha burit uniform går helt enkelt miste om vissa aspekter som det skrivna ordet inte fullt ut förmår förmedla.

Att Jorge Luis Borges novell Biblioteket i Babel skulle vara en sådan text var emellertid inte uppenbart för mig när jag först läste den. Borges, som av Lars Gustafsson i Meditationer modigt utsetts till ”århundradets [1900-talets] störste författare”, är välkänd för sina filosofiskt hisnande noveller och essäer – texter som utmanar och kittlar fantasin genom att diskutera tankelekar som vore de realiteter.

Biblioteket i Babel är ett universum som rymmer alla tänkbara texter. I hexagonala celler – likt en gigantisk bikupa – som breder ut sig utan ände i alla riktningar finns språkets alla permutationer samlade. Varje cell rymmer tjugo bokhyllor, var och en med fem hyllor, var och en med trettiofem böcker, var och en med fyrahundratio sidor, var och en med fyrtio rader, var och en med ungefär åttio tecken ur ett alfabet med tjugotvå bokstäver, samt komma, punkt och mellanslag.

I biblioteket finns alla litterära verk, alla sanningar och bevis för dem, alla lögner och falska bevis för dem – liksom allt detta förvrängt med 1, 2 eller n slumpvis utbytta tecken. Allt finns, men intet går att finna. I biblioteket finns också alla perfekta översättningar av Jevgenij Onegin till svenska, liksom alla översättningar som till tretton rader är perfekta men på den fjortonde bara består av bokstäverna MVC upprepade om och om igen. I biblioteket finns översättningar som är virtuosa till form men vars innehåll är negationen till Pusjkins original, liksom översättningar som lånar en rad från mig, en från Kjell Johansson och en från Alfred Jensen. Och sist men inte minst, i biblioteket finns alla de intermediära översättningar som jag arbetat fram och förkastat på resans gång. Det är detta som, vågar jag påstå, på något sätt ökat min förståelse för Borges novell.

Antalet varianter som uppstår under översättningen av en strof är nämligen ganska stort. För det första finns det ett antal ”småord” – konjunktioner, interjektioner och prepositioner som ofta kan bytas ut utan större påverkan. Betrakta till exempel fjärde raden i förra strofen – I:12: ”men på rivaler bar han hand”. Hur stor blir skillnaden om man byter det inledande ”men” mot ”och”? Mot ”ty”? ”Dock”? ”Då”? Jag har övervägt dem alla.

(Onegin-strofens struktur gör detta fenomen extra tydligt. Eftersom första stavelsen på varje rad ska vara obetonad är det enkelt att inleda raderna med en enstavig konjunktion, interjektion eller preposition, vilken sedan kan ändras ett flertal gånger under översättningens vidare gång. Detta är för övrigt inte bara en översättares undanflykt: mina rader som börjar på ”men”, ”med”, ”och” och ”som” speglar inte sällan Pusjkins rader som börjar på ”но”, ”с”, ”и” eller ”как”. Däremot har man på ryska möjligen mindre frihet att byta dem mot varandra, på grund av prepositionernas kasus-styrning.)

De varianter som upptar mest tid är dock de som avgör vilket rim som ska användas. De utgörs inte sällan av par av hela versrader. Så har vi exempelvis från I:12 följande på en gång både grövre och mer förfinade inledningsvariant:

Han tidigt lärde sig att sätta
vart härdat flickhjärta i brand,
så kroppsvätskorna kom att skvätta:
rivalerna fick blod på tand.

Den finns i biblioteket, liksom följande tre varianter på de kvinnligt rimmande första och tredje raderna från I:10:

Han tidigt hyckleri fick lära

En åsikt både klå och nära
Han tidigt lärde sig att hyckla

Med andras åsikt lättsamt gyckla
I hyckleri han ung blev stjärna

Han åsikter kan klå som värna

Allra mest enerverande är dock tanken på alla de oparade enradingar som aldrig fick något rim. Hur ser tredje raden i I:10 ut om den första lyder ”Sen barnsben skenheligt han talte”? Tusen sinom tusen strofer som börjar så finns i bibliotekets hexagoner, men bara ett försvinnande fåtal har en tredjerad som uppfyller Onegin-strofens krav. De allra flesta övergår i strunt redan på andra raden.

Det är inte svårt att i princip förstå och uppskatta Borges bibliotekskoncept. Dock var det först med översättandet som jag i praktiken började ana dess gränslösa konturer.

Det här inlägget postades i Övrigt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Biblioteket i Babel

  1. Liv skriver:

    Jag vill både hålla med och inte hålla med om ditt resonemang om förförståelse. Visst finns det mycket litteratur som ställer stora krav på sin läsare och som man måste ha vissa livserfarenheter för att uppskatta till fullo. Samtidigt tycker jag att en av huvudpoängerna med att läsa är att få en större känslomässig förståelse för just sådant som jag inte varit med om, vilket jag tycker att välgestaltad litteratur ger. Och vad är det som säger att det behöver vara samma situation som litteraturen beskriver som skapar den nödvändiga förförståelsen? Ett krig är ändå inte synonymt med ett annat och en persons upplevelse av ett krig är inte densamma som en annan persons upplevelse av samma krig. Vad gäller den svindlande känslan som Biblioteket i Babel förmedlar kan jag tänka mig flera sysselsättningar som ger samma typ av känslomässiga förförståelse som att själv översätta, till exempel att arrangera eller orkestrera ett musikaliskt verk. Satslärara liknar verslära på många sätt, den skapar formmässiga bivillkor som de du beskriver i samband med din översättning, samtidigt som man måste vara orginalet troget till innehåll och stämning. Och ett oändligt antal möjligheter finns, det är verkligen fascinerande!

    Ovillkorligen är det så att ens erfarenheter påverkar läsningen av ett litterärt verk. En välskriven bok som man läser om efter flera år är aldrig precis densamma, på grund av ens nya livserfarenheter. Men detta tycker jag gäller oberoende av vad man varit med om däremellan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *