III:40

Они поют, и с небреженьем
Внимая звонкий голос их,
Ждала Татьяна с нетерпеньем,
Чтоб трепет сердца в ней затих,
Чтобы прошло ланит пыланье.
Но в персях то же трепетанье,
И не проходит жар ланит,
Но ярче, ярче лишь горит…
Так бедный мотылек и блещет
И бьется радужным крылом,
Плененный школьным шалуном
Так зайчик в озиме трепещет,
Увидя вдруг издалека
В кусты припадшего стрелка.
Tatjana lyssnar distraherat
på deras sång som klingar ut
och inväntar alltmer frustrerat
att hennes hjärtskalv ska ta slut,
att kinderna ska sluta blossa.
Men barmen skälver som i frossa
och inte mattas kindens glöd,
den brinner, brinner alltmer röd…
Likt fjärilen vars vingslag välver
och regnbågsskimrar om igen
fast klassens busfrö fångat den.
Likt haren som bland säden skälver
när den vid horisonten ser
en skytt i busken hukad ner.

Pusjkin använder sig av tre nära besläktade ord i den här strofen: substantiven трепет och трепетание samt verbet трепетать. Jag bevarar strukturen med ordvalen -skalv och skälver (två gånger).

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *