|
Час от часу плененный боле Красами Ольги молодой, Владимир сладостной неволе Предался полною душой. Он вечно с ней. В ее покое Они сидят в потемках двое; Они в саду, рука с рукой, Гуляют утренней порой; И что ж? Любовью упоенный, В смятенье нежного стыда, Он только смеет иногда, Улыбкой Ольги ободренный, Развитым локоном играть Иль край одежды целовать. |
För varje timme alltmer fången utav den unga Olgas prakt, Vladimir log mot kärlekstvången och gav sin själ i hennes makt. Han hela tiden är med henne. I hennes rum så ses de tvenne; i trädgården de hand i hand bevittnar soluppgångens brand. Och mer då? Ja, av kärlek chockad så rycks han med trots skammens band och då förmår han att ibland, av hennes leende så lockad, en hårlock utsätta för hyss och klänningsfållen ge en kyss. |
Den kärlek som ska kontrastera mot Tatjanas olycka skildras med sedvanligt bitande ironi.