IV:24

Увы, Татьяна увядает,
Бледнеет, гаснет и молчит!
Ничто ее не занимает,
Ее души не шевелит.
Качая важно головою,
Соседи шепчут меж собою:
Пора, пора бы замуж ей!..
Но полно. Надо мне скорей
Развеселить воображенье
Картиной счастливой любви.
Невольно, милые мои,
Меня стесняет сожаленье;
Простите мне: я так люблю
Татьяну милую мою!
Ack ve, Tatjana verkar släckas,
hon bleknar, vissnar, tiger still!
Hon kan ej utav något väckas
och själen tycks ha stelnat till.
Så börjar grannarna att luska
och självgott huvudena ruska:
Det är hög tid hon gifte sig..!
Men nog. Nu ska jag skynda mig
att skildra något som kan lindra;
en bild av kärlekslyckans fest.
Men ändå under viss protest
ty ömkan tycks mina penna hindra;
förlåt mig, min Tatjana är
mig faktiskt så otroligt kär!

Härmed lämnar vi alltså för en stund Tatjanas lidande. I nästa strof utlovas en kontrasterande bild av lycklig kärlek!

Det är inte första gången författarjaget understryker sin sympati för Tatjana – liknande formuleringar finns bland annat i III:15.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *