IV:40

Но наше северное лето,
Карикатура южных зим,
Мелькнет и нет: известно это,
Хоть мы признаться не хотим.
Уж небо осенью дышало,
Уж реже солнышко блистало,
Короче становился день,
Лесов таинственная сень
С печальным шумом обнажалась,
Ложился на поля туман,
Гусей крикливых караван
Тянулся к югу: приближалась
Довольно скучная пора;
Стоял ноябрь уж у двора.
Om nordlig sommar kan man skämta,
den liknar söderns vintertid:
kan skymta fram och liksom flämta,
ett faktum vi helst ej känns vid.
Av höstlöv hade himlen andats
och höstdagjämning hade randats
så dagen blev nu kväll direkt
och skogens slutna gröna dräkt
med sorgset susande snart fälldes;
på fälten låg nu dimman tjock
och högljutt gässen flög i flock
iväg mot södern när de ställdes
inför vår trista period;
november nu för dörren stod.

Den här strofen ställer översättaren inför frågan: Hur ska ryskans enda dåtidsform bäst återges på språk som likt svenskan har flera förflutna tempus att välja mellan?

En variant är att likt Jensen och Johansson skriva i historisk presens. Därför delar jag inte fullt ut Johanssons rim andas/randas och fäller/ställer – jag har istället valt att bevara dåtiden. De första dåtida händelserna står i pluskvamperfekt, men när vi drar fram mot november blir vanlig preteritum lämpligare.

Hofstadter skriver på likartat vis först att ”The sky an autumn tint had taken” och lite senare att ”The murky canopies of trees // Grew sparser with sad autumn’s whisper”, men avslutar med att återgå till pluskvamperfekt:

And brisker days of little charm
November’s pall had reached the farm.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.