|
Но наше северное лето, Карикатура южных зим, Мелькнет и нет: известно это, Хоть мы признаться не хотим. Уж небо осенью дышало, Уж реже солнышко блистало, Короче становился день, Лесов таинственная сень С печальным шумом обнажалась, Ложился на поля туман, Гусей крикливых караван Тянулся к югу: приближалась Довольно скучная пора; Стоял ноябрь уж у двора. |
Om nordlig sommar kan man skämta, den liknar söderns vintertid: kan skymta fram och liksom flämta, ett faktum vi helst ej känns vid. Av höstlöv hade himlen andats och höstdagjämning hade randats så dagen blev nu kväll direkt och skogens slutna gröna dräkt med sorgset susande snart fälldes; på fälten låg nu dimman tjock och högljutt gässen flög i flock iväg mot södern när de ställdes inför vår trista period; november nu för dörren stod. |
Den här strofen ställer översättaren inför frågan: Hur ska ryskans enda dåtidsform bäst återges på språk som likt svenskan har flera förflutna tempus att välja mellan?
En variant är att likt Jensen och Johansson skriva i historisk presens. Därför delar jag inte fullt ut Johanssons rim andas/randas och fäller/ställer – jag har istället valt att bevara dåtiden. De första dåtida händelserna står i pluskvamperfekt, men när vi drar fram mot november blir vanlig preteritum lämpligare.
Hofstadter skriver på likartat vis först att ”The sky an autumn tint had taken” och lite senare att ”The murky canopies of trees // Grew sparser with sad autumn’s whisper”, men avslutar med att återgå till pluskvamperfekt:
And brisker days of little charm
November’s pall had reached the farm.