|
Морозна ночь; всё небо ясно; Светил небесных дивный хор Течет так тихо, так согласно… Татьяна на широкий двор В открытом платьице выходит, На месяц зеркало наводит; Но в темном зеркале одна Дрожит печальная луна… Чу… снег хрустит… прохожий; дева К нему на цыпочках летит И голосок ее звучит Нежней свирельного напева: Как ваше имя? Смотрит он И отвечает: Агафон. |
En stjärnklar frostnatts scenerier består av himlavalvets kör som sken i tysta harmonier… Tatjana vandrar nedanför, i nattlinne vi henne siktar, mot månen hon en spegel riktar, men blott en gåtfull spegelbild av skivan darrar, sorgset mild… Snön knastrar… nu hörs någon streta …mot honom trippar hon på tår och hennes röst han höra får, den drillar ljuvt: Vad kan ni heta? En blick och rösten monoton som svaret säger: Agafon. |
Att rikta en spegel mot månen var en spådomsmetod – den blivande makens ansikte antogs i spegeln framträda som gubben i månen. Att fråga en främling om hans namn antogs också kunna ge besked om den tillkommandes namn.
Falen förklarar i en fotnot att namnet Agafon ”sounds particularly rustic and old-fashioned, and therefore comic, to a Russian ear”. Kanske gäller det även ett svenskt öra som associerar till fån? Att vi normalt skriver Agaton eller Agathon medan ryssarna skriver Agafon har med den historiska transkriberingen av grekiskans theta att göra, som noterades i anslutning till IV:36.