|
Но чай несут: девицы чинно Едва за блюдечки взялись, Вдруг из-за двери в зале длинной Фагот и флейта раздались. Обрадован музыки громом, Оставя чашку чаю с ромом, Парис окружных городков, Подходит к Ольге Петушков, К Татьяне Ленский; Харликову, Невесту переспелых лет, Берет тамбовский мой поэт, Умчал Буянов Пустякову, И в залу высыпали все, И бал блестит во всей красе. |
Men knappt man teet hunnit bjuda och fromma fröknar faten fått, bak salsdörren musik hör ljuda med ton av flöjt och av fagott. Då gladd utav musikens åska flyr Petusjkov sin kopp med brådska och bygdens Paris likt en tupp istället bjuder Olga upp, Tatjana bjuds av Lenskij medan till Charlikova, gamla mön, Tambovskalden står först i kön, Bujanov Pustjakova redan har greppat; balen i rask takt nu fyller salen med sin prakt. |
Rimmet bjuda/ljuda ligger nära till hands – Johansson har det också, fast i presens.
Precis som Jensen tycker jag att det är oemotståndligt att kalla Petusjkov för tupp, rimmat på bjuda upp, eftersom hans namn bygger på det ryska ordet för tupp: петух.
Notera att det är den mytologiske Paris, med betoning på första stavelsen, som Pusjkin jämför Petusjkov med. På ryska är distinktionen i skrift tydligare, eftersom huvudstaden heter Париж och trojanen Парис.