VI:13

Решась кокетку ненавидеть,
Кипящий Ленский не хотел
Пред поединком Ольгу видеть,
На солнце, на часы смотрел,
Махнул рукою напоследок —
И очутился у соседок.
Он думал Оленьку смутить,
Своим приездом поразить;
Не тут-то было: как и прежде,
На встречу бедного певца
Прыгнула Оленька с крыльца,
Подобна ветреной надежде,
Резва, беспечна, весела,
Ну точно та же, как была.
Besluten att nu snärtan hata
idag min Lenskij, arg och sur,
ej alls med Olga tänkte prata.
Han såg på solen, på sitt ur,
så slog han bort den föresatsen –
just när han var på rätta platsen.
Han tänkte ruska henne om,
genera henne när han kom.
Men allt var som det alltid varit,
hon såg sin kvalfyllda poet
och ner från förstubron glatt smet
så lik ett flyktigt hopp som farit,
så livlig, sorglös, glad som så;
hon var densamma nu som då.

Det visar sig att jag delar rimmet hata/prata med Johansson och om/kom med Rosenberg.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *