|
«Зачем вечор так рано скрылись?» Был первый Оленькин вопрос. Все чувства в Ленском помутились, И молча он повесил нос. Исчезла ревность и досада Пред этой ясностию взгляда, Пред этой нежной простотой, Пред этой резвою душой!.. Он смотрит в сладком умиленье; Он видит: он еще любим; Уж он, раскаяньем томим, Готов просить у ней прощенье, Трепещет, не находит слов, Он счастлив, он почти здоров… |
Den första frågan Olga ställde var ”Varför for du hem så snabbt?” Hon Lenskijs hela mod så fällde; han teg, sjönk samman och gav tappt. Allt avund och all harm var borta; inför en klar blick kom till korta, inför en oförfalskad charm, inför en själ så glad och varm! Hans blick upp i det blå nu svävar; han inser: han är älskad än, vill henne be om ursäkt, men utav sin ånger trycks och bävar, han tvekar, finner inte ord, med lyckan sin nu nästan gjord… |
Det visar sig att jag delar slutrimmet ord/gjord med Johansson.
Jag är nöjd med att ha bevarat anaforen Пред этой med tre ”inför en”.