VI:14

«Зачем вечор так рано скрылись?»
Был первый Оленькин вопрос.
Все чувства в Ленском помутились,
И молча он повесил нос.
Исчезла ревность и досада
Пред этой ясностию взгляда,
Пред этой нежной простотой,
Пред этой резвою душой!..
Он смотрит в сладком умиленье;
Он видит: он еще любим;
Уж он, раскаяньем томим,
Готов просить у ней прощенье,
Трепещет, не находит слов,
Он счастлив, он почти здоров…
Den första frågan Olga ställde
var ”Varför for du hem så snabbt?”
Hon Lenskijs hela mod så fällde;
han teg, sjönk samman och gav tappt.
Allt avund och all harm var borta;
inför en klar blick kom till korta,
inför en oförfalskad charm,
inför en själ så glad och varm!
Hans blick upp i det blå nu svävar;
han inser: han är älskad än,
vill henne be om ursäkt, men
utav sin ånger trycks och bävar,
han tvekar, finner inte ord,
med lyckan sin nu nästan gjord…

Det visar sig att jag delar slutrimmet ord/gjord med Johansson.

Jag är nöjd med att ha bevarat anaforen Пред этой med tre ”inför en”.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *