VI:17

И вновь задумчивый, унылый
Пред милой Ольгою своей,
Владимир не имеет силы
Вчерашний день напомнить ей;
Он мыслит: «Буду ей спаситель.
Не потерплю, чтоб развратитель
Огнем и вздохов и похвал
Младое сердце искушал;
Чтоб червь презренный, ядовитый
Точил лилеи стебелек;
Чтобы двухутренний цветок
Увял еще полураскрытый».
Всё это значило, друзья:
С приятелем стреляюсь я.
Nu sorg och tankar honom plågar
när han inför sin Olga står;
Vladimir tappar kraft och vågar
ej minna henne om igår.
Han tänker: ”Jag vill hennes bästa.
Jag låter inte honom fresta
en flicka ung och hjärteöm
med heta suckar och beröm;
jag låter ingen giftmask gnaga
på liljans stjälk och göra slut
på knoppen som nyss slagit ut;
jag låter den ej tas av daga.”
Med detta, vänner, menas väl:
Min vän jag skjuter i duell.

Mot bättre vetande nalkas den ödesdigra duellen.

Jag är nöjd med att spegla originalets tre gånger upprepade anafor чтоб(ы) med tre ”jag låter”.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *