|
И вновь задумчивый, унылый Пред милой Ольгою своей, Владимир не имеет силы Вчерашний день напомнить ей; Он мыслит: «Буду ей спаситель. Не потерплю, чтоб развратитель Огнем и вздохов и похвал Младое сердце искушал; Чтоб червь презренный, ядовитый Точил лилеи стебелек; Чтобы двухутренний цветок Увял еще полураскрытый». Всё это значило, друзья: С приятелем стреляюсь я. |
Nu sorg och tankar honom plågar när han inför sin Olga står; Vladimir tappar kraft och vågar ej minna henne om igår. Han tänker: ”Jag vill hennes bästa. Jag låter inte honom fresta en flicka ung och hjärteöm med heta suckar och beröm; jag låter ingen giftmask gnaga på liljans stjälk och göra slut på knoppen som nyss slagit ut; jag låter den ej tas av daga.” Med detta, vänner, menas väl: Min vän jag skjuter i duell. |
Mot bättre vetande nalkas den ödesdigra duellen.
Jag är nöjd med att spegla originalets tre gånger upprepade anafor чтоб(ы) med tre ”jag låter”.