VI:21

Стихи на случай сохранились,
Я их имею; вот они:
«Куда, куда вы удалились,
Весны моей златые дни?
Что день грядущий мне готовит?
Его мой взор напрасно ловит,
В глубокой мгле таится он.
Нет нужды; прав судьбы закон.
Паду ли я, стрелой пронзенный,
Иль мимо пролетит она,
Всё благо: бдения и сна
Приходит час определенный;
Благословен и день забот,
Благословен и тьмы приход!
Hans dikt har blivit återfunnen,
jag har den faktiskt hos mig här:
”Ack vart, ack vart är du försvunnen
den ungdoms vår jag höll så kär?
Vad rymmer mina morgondagar?
Min blick ett svar förgäves jagar
som djupt i dunklet gömt sig har.
Men ödets lag är ofelbar.
Än träffar skottet och mig fäller,
än missar det mig på sin jakt,
om sömnig eller på min vakt
det rör ej ödet när det gäller;
välsignat våra dagars sjå,
välsignat mörkret likaså!

Den minnesgode läsaren vet att detta är andra gången som författaren Pusjkin mirakulöst nog råkar sitta på de alster som personerna i romanen har skrivit (förra gången var det Tatjanas brev). En viktig skillnad är dock hans omdöme om dem. Medan brevet berör honom så att han inte kan få nog av att läsa det om och om igen är Lenskijs diktning mest kärlekstrams.

Det här innebär en utmaning för översättaren. Lenskijs dikt ska vara av lite sämre poetisk kvalitet än Pusjkins egen. Lite banalare till både innehåll och form. Men versmåttet är såklart detsamma…

Det visar sig att jag i princip delar initialrimmet med både Jensen (reviderade utgåvan) och Johansson, även om den exakta lydelsen skiljer sig något: återfunnen/försvunnen hos mig, funnit/svunnit hos Johansson och återfunna/svunna hos Jensen.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *