| Домой приехав, пистолеты Он осмотрел, потом вложил Опять их в ящик и, раздетый, При свечке, Шиллера открыл; Но мысль одна его объемлет; В нем сердце грустное не дремлет: С неизъяснимою красой Он видит Ольгу пред собой. Владимир книгу закрывает, Берет перо; его стихи, Полны любовной чепухи, Звучат и льются. Их читает Он вслух, в лирическом жару, Как Дельвиг пьяный на пиру. |
Väl hemma hans pistoler båda i vekens sken sin tillsyn fick; han la dem åter i sin låda, och kvällsklädd till sin Schiller gick. Men snart nog han sin läslust tappar, för något annat hjärtat klappar: ser Olga för sin inre syn, helt slukad av den vackra vyn. Vladimir ställer boken åter, inspiration till dikt han får, av kärlekstrams den mest består, han skriver, läser hur det låter; i diktens hetta mår han bäst, som Delvig, drucken på en fest. |
Anton Delvig var vän och studiekamrat till Pusjkin.