VII:14

И в одиночестве жестоком
Сильнее страсть ее горит,
И об Онегине далеком
Ей сердце громче говорит.
Она его не будет видеть;
Она должна в нем ненавидеть
Убийцу брата своего;
Поэт погиб… но уж его
Никто не помнит, уж другому
Его невеста отдалась.
Поэта память пронеслась
Как дым по небу голубому,
О нем два сердца, может быть,
Еще грустят… На что грустить?
I ensamheten väcks det tankar:
Var är Onegin någonstans?
Passionen tänds och hjärtat bankar
allt mer för det som en gång fanns.
Hon ville inte ses och prata;
hon måste ju i honom hata
den brodermördare man dömt
fast sedan raskt den döde glömt:
Hans fästmö har en annan vunnit,
hans minne kunde ej förbli,
förgängligt for det fort förbi
likt rök som upp i skyn försvunnit.
Hur många sörjer? Kanske två?
Vad tjänar det att sörja då?

Jag är nöjd med att fånga allitterationen på rad elva: de tre p-ljuden i поэта память пронеслась motsvaras av fyra f-ljud i ”förgängligt for det fort förbi”.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.