VII:15

Был вечер. Небо меркло. Воды
Струились тихо. Жук жужжал.
Уж расходились хороводы;
Уж за рекой, дымясь, пылал
Огонь рыбачий. В поле чистом,
Луны при свете серебристом
В свои мечты погружена,
Татьяна долго шла одна.
Шла, шла. И вдруг перед собою
С холма господский видит дом,
Селенье, рощу под холмом
И сад над светлою рекою.
Она глядит — и сердце в ней
Забилось чаще и сильней.
Man hörde skalbaggarna surra
där ån i skymningen tyst rann,
när ringdanserna slutat snurra,
när fiskelägets eldar brann.
På fältet som sig milsvitt sträckte
och månens silverstrålar täckte,
där gick Tatjana utan rast
med drömmar som sin enda last.
Hon gick och gick. Så plötsligt skingrar
sig grenverket, det sluttar ner –
en herrgård och en lund hon ser
och vid en park en å sig slingrar.
Hon ser det plötsligt där hon går –
allt hårdare då hjärtat slår.
Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.