| И долго, будто сквозь тумана, Она глядела им вослед… И вот одна, одна Татьяна! Увы! подруга стольких лет, Ее голубка молодая, Ее наперсница родная, Судьбою вдаль занесена, С ней навсегда разлучена. Как тень она без цели бродит, То смотрит в опустелый сад… Нигде, ни в чем ей нет отрад, И облегченья не находит Она подавленным слезам — И сердце рвется пополам. |
Med blicken alltmer dimmig bliven hon stirrade på deras spår… Så var Tatjana övergiven av vännen sedan många år! Med älsklingssystern har hon kelat, med systern har hon allting delat, som nu var förd dit ödet bär, för alltid var de så isär. Och lik en skugga som försvinner hon utan mål mot gården ser där fanns men finns ej glädje mer. I gråt hon ingen lättnad finner, nej tårar kan ej lindra nu – och hennes hjärta slits itu. |
Johansson lyckas spegla anaforen одна, одна på tredje raden: ”Allen, allen är nu Tatiana”. Men hans rim spana/Tatiana klingar fel i mina öron.
Anaforerna ее, ее (raderna fem och sex) respektive нигде, ни в чем (rad elva) är jag nöjd med att ha fångat.