| Ее сомнения смущают: «Пойду ль вперед, пойду ль назад?.. Его здесь нет. Меня не знают… Взгляну на дом, на этот сад». И вот с холма Татьяна сходит, Едва дыша; кругом обводит Недоуменья полный взор… И входит на пустынный двор. К ней, лая, кинулись собаки. На крик испуганный ея Ребят дворовая семья Сбежалась шумно. Не без драки Мальчишки разогнали псов, Взяв барышню под свой покров. |
Så börjar hon sitt tvivel hitta: ”Tillbaka eller framåt här? På hus och trädgård ska jag titta: de vet ju inte vem jag är och han är inte där.” Så går hon från kullen. Plötsligt andfådd står hon vid gården som ser öde ut… Hon tvekar men går in till slut. Men fann en hundflock där som skällde så vilt att hon gav till ett skri. De livegna stod henne bi och barnen jagade och skrällde tills hundarna gav upp och smet och fröken var i säkerhet. |
Det visar sig att jag delar rimmet går hon/står hon med Jensen.
Ryskan använder normalt ordet собака för hund, men i denna strof förekommer faktiskt också det slaviska standardordet пёс (i genitiv plural; псов, på rad 13).