VII:20

Татьяна долго в келье модной
Как очарована стоит.
Но поздно. Ветер встал холодный.
Темно в долине. Роща спит
Над отуманенной рекою;
Луна сокрылась за горою,
И пилигримке молодой
Пора, давно пора домой.
И Таня, скрыв свое волненье,
Не без того, чтоб не вздохнуть,
Пускается в обратный путь.
Но прежде просит позволенья
Пустынный замок навещать,
Чтоб книжки здесь одной читать.
I välinredda klostercellen
står Tanja tjusad länge kvar.
Men vinden kallnar sent om kvällen.
I mörka dalen floden har
svepts in i dimman; skogen drömmer
och bak ett berg sig månen gömmer.
Så slutar hennes pilgrimsfärd:
hög tid, hög tid, för hemmets härd.
När så Tatjana lugnat ner sig
och suckar djupt så är det dags
att gå tillbaka hemåt strax,
men först med tillstånd hon förser sig
att återvända för att se
vad slottets böcker har att ge.

Det visar sig att jag delar rimmet drömmer/gömmer med Jensen.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *