VII:24

И начинает понемногу
Моя Татьяна понимать
Теперь яснее — слава богу —
Того, по ком она вздыхать
Осуждена судьбою властной:
Чудак печальный и опасный,
Созданье ада иль небес,
Сей ангел, сей надменный бес,
Что ж он? Ужели подражанье,
Ничтожный призрак, иль еще
Москвич в Гарольдовом плаще,
Чужих причуд истолкованье,
Слов модных полный лексикон?..
Уж не пародия ли он?
Tatjana ser allt mer det äkta;
nu klarnar det som varit gömt
hos den som henne fick att smäkta
då ödets makt så hade dömt.
Nu blir han gudskelov förklarlig;
en sorglig typ och rentav farlig,
helvetisk eller himmelsk man,
sann ängel eller djävul sann?
Men kanske tolkar han och härmar?
Själv tom, av lånta fjädrar täckt;
en moskovit i Harolds dräkt
som inför andras nycker svärmar?
En modelexikografi?
Han liknar mest en parodi!

Harolds dräkt syftar naturligtvis på Byrons Childe Harold, bekant sedan I:38. Både Jensen och Johansson visar sig här rimma fräckt/dräkt; jag har som synes funnit en snarlik med ändå annorlunda lösning.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *