VII:23

Хранили многие страницы
Отметку резкую ногтей;
Глаза внимательной девицы
Устремлены на них живей.
Татьяна видит с трепетаньем,
Какою мыслью, замечаньем
Бывал Онегин поражен,
В чем молча соглашался он.
На их полях она встречает
Черты его карандаша.
Везде Онегина душа
Себя невольно выражает
То кратким словом, то крестом,
То вопросительным крючком.
På flera boksidor fanns lämnat
en läsarnagels skarpa spår;
som vore det för henne ämnat
så blir det dit som ögat går.
Tatjana darrar när hon tittar
och så de ord och tankar hittar
där något i Onegin skett;
som han tyst nickat när han sett.
I marginalerna hon råkar
Onegins blyerts här och där
och då hans själ hon frambesvär
som om han oavsiktligt språkar
i strykning och i kommentar,
i frågetecken utan svar.

Jag har speglat slutanaforen то med upprepade i.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *