| Ее прогулки длятся доле. Теперь то холмик, то ручей Остановляют поневоле Татьяну прелестью своей. Она, как с давними друзьями, С своими рощами, лугами Еще беседовать спешит. Но лето быстрое летит. Настала осень золотая. Природа трепетна, бледна, Как жертва, пышно убрана… Вот север, тучи нагоняя, Дохнул, завыл — и вот сама Идет волшебница зима. |
Tatjana vandrar ut alltmera. Se där en kulle, där en å, som oavsiktligt kan charmera och ständigt raster föreslå. Hon pratar som med gamla vänner med dungar, ängar som hon känner. Till dessa samtal flyr hon ut. Men sommaren är nästan slut. Nu nalkas höstens gyllne dagar. Naturen skälver trots sin prakt, snart offer för kalenderns makt… En nordanvind bland molnen jagar, drar andan, ylar ännu mer – tills vinterns trollslag plötsligt sker. |
Волшебница зима skulle ordagrant kunna översättas med ”häxan vinter” eller liknande, men det ger felaktiga negativa konnotationer på svenska. Min valda översättning ”vinterns trollslag” fokuserar istället på själva förvandlingen. (Landskapets fantastiska omdaning när snön faller är också bekant från V:1.) Johansson talar om ”vinterns trollfé” och Jensen väljer istället kung Bore; en passande blinkning till nordanvinden.
Det visar sig att jag delar de – nära till hands liggande – rimmen vänner/känner och dagar/jagar med Johansson; det förstnämnda även med Jensen.