| У ночи много звезд прелестных, Красавиц много на Москве. Но ярче всех подруг небесных Луна в воздушной синеве. Но та, которую не смею Тревожить лирою моею, Как величавая луна, Средь жен и дев блестит одна. С какою гордостью небесной Земли касается она! Как негой грудь ее полна! Как томен взор ее чудесный!.. Но полно, полно; перестань: Ты заплатил безумству дань. |
Var natt är full av vackra stjärnor, Moskva är fullt av dambehag. Men månen, ljus bland sina tärnor, är främst av himlakroppars slag. Och henne jag ej vågar störa, som ej min lyras dikt får höra, hon äger månens elegans vars maka ej finns någonstans. Hur stolt kan hon i himlen sitta men ändå sträcka sig till jords! Med vilken sällhet inombords! Med vilken längtan kan hon titta..! Men nog, men nog, nu är det slut: Det galna har du gett tribut. |
Det visar sig att jag delar rimmet stjärnor/tärnor med Jensens reviderade svenska översättning från 1918 (men inte med den ursprungliga från 1889) samt med Rytters norska.
Nabokov beskriver strofen som ”an apostrophe to one of our author’s numerous loves”. Den mest rättframma tolkningen av slutraderna är att författaren helt enkelt tilltalar sig själv med en uppmaning att rycka upp sig och gå vidare. Rosenberg gör detta explicit i sin danska översättning:
Hold op, Poet! Du er jo gal.
Vad rager os din Elskovskval?