I:28

Вот наш герой подъехал к сеням;
Швейцара мимо он стрелой
Взлетел по мраморным ступеням,
Расправил волоса рукой,
Вошел. Полна народу зала;
Музыка уж греметь устала;
Толпа мазуркой занята;
Кругом и шум и теснота;
Бренчат кавалергарда шпоры;
Летают ножки милых дам;
По их пленительным следам
Летают пламенные взоры,
И ревом скрыпок заглушен
Ревнивый шепот модных жен.
Onegins vagn kör fram till grinden,
förbi portiern han pilsnabbt far
upp marmortrappan snabbt som vinden,
han genom håret handen drar:
Entré. I sal av människor fuller,
musiken tröttnat på sitt buller,
mazurkan fängslar allihop
som ljudligt snurrar tätt ihop.
Än livgardistens sporrar klickar,
än vackra damers fötter går
och trollbundet i deras spår
man ser det kastas heta blickar.
Men violiners gälla tjut
var svartsjuk viskning lätt stör ut.

Vilkas svartsjuka viskningar är det egentligen som violinerna stör ut? Pusjkins ”жен” (genitiv plural av ”жена”) kan tolkas antingen som hustrur (vilket är standardbetydelsen i ryskan) eller som kvinnor i allmänhet (vilket på ryska är en lite mer arkaisk poetisk betydelse, medan ”жена” på de sydslaviska språken utgör standardord för såväl ”kvinna” som ”hustru”).

Själv har jag som synes valt en agnostisk hållning i frågan, en lösning som jag delar med Deutsch: ”While wildly all the fiddles sing // To drown the jealous whispering”.

Hustrulinjen har dock sina företrädare. Falen väljer den med ”While muffled by the violin // The wives their jealous gossip spin”, liksom Johnston med ”while roar of violins contrives // to drown the hiss of modish wives” och Arndt med ”And fiddle music skirls and drowns // Sharp gibes of wives in modish gowns”.

På den andra sidan hittar vi Nabokovs (orimmade men semantiskt anspråksfulla) ”and by the roar of violins is drowned // the jealous whispering of fashionable women”, Hofstadters ”The fiddles’ scritch-scratch soon subverts // The fickle chit-chat of the flirts”, Rytters ”Sjalue motedamers slarv // i felestormen uhøyrt kvarv” samt Jensens ”Men öfver stråkmusikens gnäll // hörs kvinnotungan, flink och gäll” (notera att Jensen kastar om vem som överröstar vem).

I konsekvensens namn blir betydelsen av verserna något annorlunda beroende på vilken linje man väljer. Om det rör sig om hustrur så är det en berättigad svartsjuka som beskrivs – om det rör sig om kvinnor allmänhet så är det snarare den dåliga förlorarens svartsjuka det handlar om. I det sistnämnda fallet är troligen ”avundsjuka” ett bättre svenskt ord än ”svartsjuka”, även om jag inte är säker på att alla delar den språkliga intuitionen.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *