I:58

Чей взор, волнуя вдохновенье,
Умильной лаской наградил
Твое задумчивое пенье?
Кого твой стих боготворил?»
И, други, никого, ей-богу!
Любви безумную тревогу
Я безотрадно испытал.
Блажен, кто с нею сочетал
Горячку рифм: он тем удвоил
Поэзии священный бред,
Петрарке шествуя вослед,
А муки сердца успокоил,
Поймал и славу между тем;
Но я, любя, был глуп и нем.
Vems blick inspirationen gynnar,
vem ger dig smekningar till lön
när du på strofer tankfullt nynnar?
Vem avgudas, vem hör din bön?”
Alls ingen, vänner, på min ära!
Jag tvangs att vettlös kärlek bära
förutan glädje, utan ro.
Men säll är den som slår en bro
från rim till kärlek: därmed dubblas
vad skalden virrande förmår,
så går han i Petrarcas spår,
fast hjärtat utav plågor grubblas
han fångat äran enkelt när
jag mest var dum och stum och kär.

Formuleringen ”men säll är den” på rad åtta delar jag med såväl Jensen som Rytter (”men sæl er den”). Det nära besläktade ordet ”salig” tycks vara de nordiska språkens konkurrerande kanoniska formulering; i Johanssons tappning ”nej, salig den” och i Rosenbergs ”lyksalig han”.

Den försäkran på rad fem som i min översättning lyder ”Alls ingen, vänner, på min ära!” rymmer i Pusjkins original även en gudomlig åkallan: ”ей-богу”. Av mina nordiska översättningar är det bara Johansson som bevarar den med ”för Guds skull, ingen jag besjunger”. På engelska finns den hos Johnston (”No one’s, I swear by God!”) och Falen (”Why no one, friends, as God’s my witness”); på franska hos Legras (”Grâce à Dieu, mes amis, personne!”). Jag har dock sällat mig till den ateistiska majoriteten.

Det är inte första gången Petrarca förekommer; den minnesgode placerar honom även i strof I:49.

Det här inlägget postades i Kapitel I, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *