|
Как рано мог он лицемерить, Таить надежду, ревновать, Разуверять, заставить верить, Казаться мрачным, изнывать, Являться гордым и послушным, Внимательным иль равнодушным! Как томно был он молчалив, Как пламенно красноречив, В сердечных письмах как небрежен! Одним дыша, одно любя, Как он умел забыть себя! Как взор его был быстр и нежен, Стыдлив и дерзок, а порой Блистал послушною слезой! |
För hyckleri han ej generas han svartsjukt dölja kan vart hopp, en åsikt bygga som raseras. Kan te sig tyngd från tå till topp, kan tjänstvilligt av stolthet svälla, men liknöjt spetsat öra fälla, han mörkt och tyst kan tiga still, se’n retoriken flammar till! I kärleksbrev en slarvig vana: När ett han andas, älskar ömt han närapå sig själv har glömt. Hans lena blick raskt går sin bana båd’ blyg och djärv kan den vart år på order klämma fram en tår. |
Med denna strof har vi passerat den första bortcensurerade strofen – I:9 – i Jevgenij Onegin. Vad som egentligen döljer sig bakom dessa blessyrer är höljt i dunkel, men censurens ärr dröjer sig kvar oläkta i diktkroppen i form av strofernas ursprungliga numrering.
Fjärde raden kan te sig tyngd av sin något fria översättning, men bjuder å andra sidan på en t-allitteration på varje betonad stavelse: ”Kan te sig tyngd från tå till topp”.
Uppdatering: Det visar sig att den norska översättningen av Olav Rytter (1966) numrerar om stroferna så att censuren döljs. Den aktuella strofen får alltså i Rytters översättning nummer I:9, en policy som dessutom får till följd att korsläsning med andra översättningar försvåras.