|
Письмо Татьяны предо мною; Его я свято берегу, Читаю с тайною тоскою И начитаться не могу. Кто ей внушал и эту нежность, И слов любезную небрежность? Кто ей внушал умильный вздор, Безумный сердца разговор, И увлекательный и вредный? Я не могу понять. Но вот Неполный, слабый перевод, С живой картины список бледный, Или разыгранный Фрейшиц Перстами робких учениц: |
Jag har Tatjanas brev framför mig; en dold relik att vårda än, jag läser och en sorg berör mig men ändå läser jag igen. Vem lärde henne ord så ömma, men meningsbyggnad vårdslöst glömma? Vem lärde henne vän se ut fast hjärtat galet slår bakut, så hon, fast vådlig, attraherar? Det kan jag inte alls förstå. Här har jag översatt ändå, likt den som tavlans färg kalkerar, likt den elev vars fingerfärd blygt framför Freischütz utan flärd: |
Efter en lång upptakt är det nu äntligen dags för Tatjanas brev. Den här strofen har en speciell betydelse för mig alltsedan jag för snart tio år sedan läste Hofstadters Le Ton Beau de Marot, där den som en av fyra Onegin-strofer återges i fyra olika engelska översättningar. Hofstadter introducerar den så här:
Tanya has just written her impulsive and passionate declaration of love to Onegin – in French, as I noted above – and in this stanza, in which Pushkin tells us that he has feebly translated it for us into Russian (if you know what I mean), his strong feelings for this sympathetic character of his own invention become evident
Verklighet och fiktion blandas samman på ett tankeväckande sätt. Det som påstås vara en översättning från franska till ryska blir i själva verket en översättning från ryska till svenska. Pusjkins översatta ord om översättningens vedermödor får en annan betydelse om de tolkas som översättarens. Kan översättningen för en gångs skull överträffa originalet? (Likheterna med Borges Pierre Menard är för övrigt slående.)
Mitt val av ordet relik är ganska likt Jensens helgonskrin, i försöket att fånga Pusjkins heliga vemod (тайною тоскою). Johansson å sin sida talar om att ”jag vaktar det som änkans skärv”. Det förmedlar förvisso den sakrala tonen, men kan kanske leda tanken fel – änkan vaktade ju inte sin skärv, utan skänkte bort den.
Der Freischütz – Friskytten – är en opera av Carl Maria von Weber som uruppfördes 1821. Pusjkins rader är skrivna några år senare, 1824.
En slående parallell till att Pusjkin vemodigt betraktar ett brev skrivet av den fiktiva Tatjana finns i Gösta Berlings saga. Selma Lagerlöf skriver ömt om verser som författats av den fiktiva Marianne Sinclaire: ”Dock te de sig sällsamt rörande, så som jag ser dem, skrivna på gulnat papper, med bleknat bläck och en tät, prydlig handstil. Det är en hel levnads saknad knuten till dessa arma ord, och jag skriver av dem med en viss mystisk bävan, som om det bodde hemliga krafter i dem. […] De äro bevekande nog, ömma nog i sin tafatta formlöshet. Ingen kan önska dem annorlunda.” Det är något särskilt med relationen mellan författare och författad.