|
Она ушла. Стоит Евгений, Как будто громом поражен. В какую бурю ощущений Теперь он сердцем погружен! Но шпор незапный звон раздался, И муж Татьянин показался, И здесь героя моего, В минуту, злую для него, Читатель, мы теперь оставим, Надолго… навсегда… За ним Довольно мы путем одним Бродили по свету. Поздравим Друг друга с берегом. Ура! Давно б (не правда ли?) пора! |
Hon gick. Som utav åskan slagen så står Jevgenij ensam kvar. Han var av känslostormen tagen och hjärtat grävde efter svar till dess han klang av sporrar hörde och Tanjas make kom och störde. I denna sanningens minut ska vi och hjälten vår till slut nu skiljas åt och aldrig mera tillsammans ströva i vår värld. Den räcker gott nu, denna färd. Låt oss med glädje konstatera att vi är tryggt i hamn. Hurra! Det var väl dags (?) så det känns bra! |
-
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
Kategorier
Meta