| В тоске сердечных угрызений, Рукою стиснув пистолет, Глядит на Ленского Евгений. «Ну, что ж? убит»,— решил сосед. Убит!.. Сим страшным восклицаньем Сражен, Онегин с содроганьем Отходит и людей зовет. Зарецкий бережно кладет На сани труп оледенелый; Домой везет он страшный клад. Почуя мертвого, храпят И бьются кони, пеной белой Стальные мочат удила, И полетели как стрела. |
Jevgenijs samvete förlamar hans hjärta när han Lenskij ser, han krampaktigt pistolen kramar. ”Han dog” är domen grannen ger. Han dog! Av denna hemskhet slagen Onegin, darrande och tagen, går därifrån med sin eskort. Zaretskij bär då varsamt bort det lik som frosten redan fryser och för den hemska lasten hem, men hästarna som anar vem de drar, de frustar, slår och fnyser; de fradgar vitt på betslens stål och flyr som pilar mot sitt mål. |
Formuleringen бьются кони är bekant från I:22, där frusna hästar väntar på att dra sina herrar hem från baletten. Tonen är onekligen muntrare i kapitel I än i kapitel VI.