VI:35

В тоске сердечных угрызений,
Рукою стиснув пистолет,
Глядит на Ленского Евгений.
«Ну, что ж? убит»,— решил сосед.
Убит!.. Сим страшным восклицаньем
Сражен, Онегин с содроганьем
Отходит и людей зовет.
Зарецкий бережно кладет
На сани труп оледенелый;
Домой везет он страшный клад.
Почуя мертвого, храпят
И бьются кони, пеной белой
Стальные мочат удила,
И полетели как стрела.
Jevgenijs samvete förlamar
hans hjärta när han Lenskij ser,
han krampaktigt pistolen kramar.
”Han dog” är domen grannen ger.
Han dog! Av denna hemskhet slagen
Onegin, darrande och tagen,
går därifrån med sin eskort.
Zaretskij bär då varsamt bort
det lik som frosten redan fryser
och för den hemska lasten hem,
men hästarna som anar vem
de drar, de frustar, slår och fnyser;
de fradgar vitt på betslens stål
och flyr som pilar mot sitt mål.

Formuleringen бьются кони är bekant från I:22, där frusna hästar väntar på att dra sina herrar hem från baletten. Tonen är onekligen muntrare i kapitel I än i kapitel VI.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.