| Вставая с первыми лучами, Теперь в поля она спешит И, умиленными очами Их озирая, говорит: «Простите, милые долины, И вы, знакомых гор вершины, И вы, знакомые леса; Прости, небесная краса, Прости, веселая природа; Меняю милый, тихий свет На шум блистательных сует… Прости ж и ты, моя свобода! Куда, зачем стремлюся я? Что мне сулит судьба моя?» |
Nyss uppstigen i soluppgången så skyndar hon på fälten ut, beskådar dem för sista gången och ömt sitt avsked tar till slut: ”Farväl, ni dalens kära fröjder, till er, bekanta berg och höjder, till er, bekanta skog och by; farväl, du vackra himlasky, farväl, naturens glada fester; jag byter nu er tysta värld mot stadens larm och jäkt och flärd… Farväl min frihets sista rester! För vad och vart beger jag mig? Vad är det ödet tänker sig?” |
Strofen innehåller, utöver den vanliga rimflätan, två anaforer: Прости(те) som inleder fyra rader och И вы, знакомых/-ые som inleder två. Jag är nöjd med att spegla dem.
Det visar sig att jag delar rimmet värld/flärd med både Jensen och Johansson.