Resan: 17

Какие б чувства ни таились
Тогда во мне — теперь их нет:
Они прошли иль изменились…
Мир вам, тревоги прошлых лет!
В ту пору мне казались нужны
Пустыни, волн края жемчужны,
И моря шум, и груды скал,
И гордой девы идеал,
И безыменные страданья…
Другие дни, другие сны;
Смирились вы, моей весны
Высокопарные мечтанья,
И в поэтический бокал
Воды я много подмешал.
En massa känslor har jag hunnit
att skylta med – nu är det slut:
De har förbytts eller försvunnit…
Farväl ni ungdomskval, sov ut!
Då önskade jag verka vitter
med öknar och med vågtoppsglitter
och höga klippor, havets skval
och stolta jungfruideal
och lidanden med namn att glömma…
En annan tid, en annan dröm;
min ungdoms vår av självberöm
har lugnat sig och slutat drömma
och diktpokalen har till slut
med mycket vatten nu spätts ut.
Det här inlägget postades i Onegins resa, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *