| Прекрасны вы, брега Тавриды, Когда вас видишь с корабля При свете утренней Киприды, Как вас впервой увидел я; Вы мне предстали в блеске брачном: На небе синем и прозрачном Сияли груды ваших гор, Долин, деревьев, сёл узор Разостлан был передо мною. А там, меж хижинок татар… Какой во мне проснулся жар! Какой волшебною тоскою Стеснялась пламенная грудь! Но, муза! прошлое забудь. |
Vad ni är vackra, Tauris stränder, att nalkas över havets våg; som Venus just när solen tänder var ni den gång jag först er såg; som när en brud i kyrkan träder man ser i klart och vackert väder en barm av berg som blickar ner; man dalar, skog och byar ser, vars mönster ligger för ens fötter. Och där, ibland tatarers tält, lät jag mig trollbindas så snällt; lät sätta fyr på hjärtats rötter så bröstet trängtade på nytt! Men musa! Glöm den tid som flytt. |