|
Порой дождливою намедни Я, завернув на скотный двор… Тьфу! прозаические бредни, Фламандской школы пестрый сор! Таков ли был я, расцветая? Скажи, фонтан Бахчисарая! Такие ль мысли мне на ум Навел твой бесконечный шум, Когда безмолвно пред тобою Зарему я воображал Средь пышных, опустелых зал… Спустя три года, вслед за мною, Скитаясь в той же стороне, Онегин вспомнил обо мне. |
Det var i regnet häromdagen när jag på gårdsplanen gick runt… Nej fy för prosaordalagen, för sådant plottrigt flamländskt strunt! Var jag som ung en del av detta? Bachtjisarajs fontän: berätta! Är sådant vad min tanke hör i porlandet du ständigt gör? Som när jag tänkte ut Zarema; tyst smidde fram mitt material där i din vackra, tomma sal… När han med snarlikt reseschema där tre år efter rörde sig då mindes snart Onegin mig. |
Pusjkin skrev dikten Bachtjisarajs fontän, med huvudpersonen Zarema, i början av 1820-talet.