III:18

— И, полно, Таня! В эти лета
Мы не слыхали про любовь;
А то бы согнала со света
Меня покойница свекровь. —
«Да как же ты венчалась, няня?»
— Так, видно, бог велел. Мой Ваня
Моложе был меня, мой свет,
А было мне тринадцать лет.
Недели две ходила сваха
К моей родне, и наконец
Благословил меня отец.
Я горько плакала со страха,
Мне с плачем косу расплели,
Да с пеньем в церковь повели.
”Det räcker, Tanja! På den tiden
sågs kärlek som nå’t rätt befängt;
och svärmor min, trots kvinnofriden,
från gård och grund mig skulle slängt.”
”Men amma, säg, hur blev ni gifta?”
”Gud ville äktenskapet stifta
åt Vanja i hans ungdoms vår,
fast jag var äldre: tretton år.
Två veckor höll man på att fria
per ombud tills min far till slut
om giftermål så tog beslut.
Av skräck kom jag att bittert skria;
min fläta löstes upp med sång;
man ledde mig till kyrkans gång.”

Pusjkin rimmar namnet ”Ваня” med ”няня” på raderna fem och sex, men det är svårt att rimma på Vanja på svenska, eftersom vi saknar ryskans halvlånga vokaler. Johansson och Rosenberg löser det snyggt genom att istället rimma på Tanja. En något friare lösning finns hos Falen som rimmar ”nanny” med ”Danny” – bra såtillvida att namnet är en naturlig engelsk diminutiv, sämre såtillvida att det är taget ur luften. Vanja svarar ju mot namnet Ivan, som mer etymologiskt korrekt skulle återges med John och dess diminutiv Johnny på engelska.

Johansson har av outgrundlig anledning valt att vända på skeendet på de sista raderna. Istället för att lösa upp ungflickans fläta låter han flätan tillkomma inför bröllopet:

Sen flätades mitt hår med tvång,
till kyrkan for vi under sång.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

En kommentar till III:18

  1. Liv skriver:

    Kanske var Johanssons lösning ett försök att anpassa texten till svenska traditioner? I Sverige var (och är fortfarande för den som på ett korrekt vis iklär sig folkdräkt 🙂 ) utsläppt hår förbehållet ungmör. Att fläta håret, sätta upp det och ha små skojiga huvudbonader fick man vänta med tills man var gift. Givet detta kan jag förstå hans manöver, men jag tycker inte att den är bra. Jag har alltid irriterat mig på översättningar som försvenskar (eller förengelskar eller något annat), dels av någon slags principskäl och dels för att sådana lösningar tenderar att bli ganska tidsbundna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *