V:30

Сажают прямо против Тани,
И, утренней луны бледней
И трепетней гонимой лани,
Она темнеющих очей
Не подымает: пышет бурно
В ней страстный жар; ей душно, дурно;
Она приветствий двух друзей
Не слышит, слезы из очей
Хотят уж капать; уж готова
Бедняжка в обморок упасть;
Но воля и рассудка власть
Превозмогли. Она два слова
Сквозь зубы молвила тишком
И усидела за столом.
De mittemot Tatjana sitter;
hon darrar som en jagad hind,
hon ej ens lyfta blicken gitter,
likt morgonmånen blek om kind
fast alla hennes känslor lågar
och kvalmig svindel henne plågar.
De hälsar, men det hör hon ej
och tårar börjar samla sig
i ögonvrårna. Stackars liten!
Hon glider mot en svimning ner
men viljestyrkan orkar mer
och så hon lyckas, sammanbiten,
att finna och få fram två ord
och sitta kvar vid deras bord.

Det visar sig att jag delar slutrimmet ord/bord med Johansson. Hos Rytter finns samma rim några rader längre upp:

Ho høyrde ikkje helsingsord
som høvisk sagdest over bord.

Det här inlägget postades i Kapitel V, Strofer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *