|
Но Ленский, не имев конечно Охоты узы брака несть, С Онегиным желал сердечно Знакомство покороче свесть. Они сошлись. Волна и камень, Стихи и проза, лед и пламень Не столь различны меж собой. Сперва взаимной разнотой Они друг другу были скучны; Потом понравились; потом Съезжались каждый день верхом, И скоро стали неразлучны. Так люди (первый каюсь я) От делать нечего друзья. |
Men Lenskij ville inte häcka, ej genast knyta hymens band, han ville mycket hellre räcka Onegin frankt sin vänskaps hand. De träffades. Ej sten mot vågor, ej dikt mot prosa, is mot lågor, var skilda åt som dessa två. Först syntes skillnaden bestå, de fann varandra ganska trista; men se’n blev vänskapen befäst; se’n sågs de varje dag till häst och ville ej varandra mista. Och så kan (jag vill sjunga ut) av intet vänskap bli till slut. |
Observera den gammaldags stavningen av ”несть” (=”нести”) och ”свесть” (=”свести”).
Johansson har valt en nästan identisk formulering på raderna tio och elva:
men sen blev vänskapen befäst:
de träffades var dag till häst
Själv menar jag dock att det finns en extra kvalitet i min upprepning av ”se’n” efter ”потом”-mönstret i originalet.
Jag undrar om ”ej dikt mot prosa, eld mot lågor”. Är det inte bättre med ”is mot lågor”? Så är det i alla fall i den ryska varianten. Eld och lågor är ju en samma sak, de kan inte stå mot varandra.
Annars vill ja tacka för den underbara översättningen! Du gör ett bra jobb som verkligen behövs! Keep on walking!
Helt rätt, så klart. Så står det också i mina handskrivna anteckningar till den här strofen; jag har helt enkelt skrivit av fel när jag lade ut den på nätet. Tack för påpekandet!