|
Воображаясь героиней Своих возлюбленных творцов, Кларисой, Юлией, Дельфиной, Татьяна в тишине лесов Одна с опасной книгой бродит, Она в ней ищет и находит Свой тайный жар, свои мечты, Плоды сердечной полноты, Вздыхает и, себе присвоя Чужой восторг, чужую грусть, В забвенье шепчет наизусть Письмо для милого героя… Но наш герой, кто б ни был он, Уж верно был не Грандисон. |
Hon såg sig som en boks hjältinna: Delphine, Clarissa och Julie som går att i romaner finna, författade av nå’t geni. Med boken hon i skogen svärmar och söker, finner i dess pärmar sin dolda eld och det hon drömt, den frukt hon i sitt hjärta gömt. Hon drar en suck och absorberar så andras sorger och extas och viskar sedan glömsk en fras, sitt brev till hjälten reciterar… Men hjälten vår, vem han än är, som Grandison rätt dåligt klär. |
Delphine (Germaine de Staël) Clarissa (Samuel Richardson) och Julie (Jean-Jacques Rousseau) utgör alla exempel på tragiska litterära kvinnoöden.
Det visar sig att jag delar verbet ”svärmar” som översättning av ”бродит” med Jensen – dock ej rimmet.
Man kan notera att Rytters rim ”heltinne” – ”Delphine” gör visst våld på det franska uttalet.