| Она его не замечает, Как он ни бейся, хоть умри. Свободно дома принимает, В гостях с ним молвит слова три, Порой одним поклоном встретит, Порою вовсе не заметит: Кокетства в ней ни капли нет — Его не терпит высший свет. Бледнеть Онегин начинает: Ей иль не видно, иль не жаль; Онегин сохнет, и едва ль Уж не чахоткою страдает. Все шлют Онегина к врачам, Те хором шлют его к водам. |
Hon verkar honom ej notera, fast han försöker så han dör. Visst kan hon honom invitera och prata lite som man bör, fast stundom blir det bara nickar och stundom ser hon ej hans blickar. Hon är då rakt inte kokett – det trotsar societetens sätt. Han bleknar som när lungsot slår en: hon kan ej eller vill ej se. Han vissnar – låter hon det ske? Onegin sänds till läkarkåren, som sänder honom med en mun på resa för att dricka brunn. |
Det visar sig att jag delar rimmet nickar/blickar med Johansson. Jag är nöjd med att någorlunda återge de tre anaforerna порой … порою (fast stundom … och stundom), иль не … иль не (ej … ej) och шлют … шлют (sänds … sänder)