VIII:30

Сомненья нет: увы! Евгений
В Татьяну как дитя влюблен;
В тоске любовных помышлений
И день и ночь проводит он.
Ума не внемля строгим пеням,
К ее крыльцу, стеклянным сеням
Он подъезжает каждый день;
За ней он гонится как тень;
Он счастлив, если ей накинет
Боа пушистый на плечо,
Или коснется горячо
Ее руки, или раздвинет
Пред нею пестрый полк ливрей,
Или платок подымет ей.
Nu kan man inte längre undra!
Jevgenij ägnar dag och natt
åt att på barnsligt vis beundra
Tatjana, av passion besatt.
I trots emot förnuftets anda
far han till hennes glasveranda
och står där var dag henne bi;
tycks hennes skugga vilja bli;
blir lycklig om han får drapera
en boa över axelband,
ja eller röra hennes hand,
ja eller tjänstefolk frustrera
som står på linje i livré,
ja eller blott en näsduk ge.

Det här inlägget postades i Kapitel VIII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *