|
Перескажу простые речи Отца иль дяди старика, Детей условленные встречи У старых лип, у ручейка; Несчастной ревности мученья, Разлуку, слезы примиренья, Поссорю вновь, и наконец Я поведу их под венец… Я вспомню речи неги страстной, Слова тоскующей любви, Которые в минувши дни У ног любовницы прекрасной Мне приходили на язык, От коих я теперь отвык. |
Jag farbröder och fäder ekar, ett ord av fostran eller två, och skildrar barnamöten, lekar vid gamla lindar, vid en å; de unga tu som svartsjukt gråter skiljs åt, men får varandra åter, ånyo bråkar, men till slut jag leder dem ur kyrkan ut… Jag minns passionen i att flirta; att ömsint viska kärleksord som fordom fick min lycka gjord; att mig för kvinnofötter störta; men orden som min tunga fann har jag nu släppt och lyst i bann. |
Det visar sig att jag delar rimmet ”slut” – ”ut” med Jensen, som fyndigt alluderar på den lek som vi bekantade oss med redan i strof II:27:
så åter trätor, och till slut
jag ropar: sista paret ut!
Välkomponerat, som alltid! Ett härligt vardagsnöje att se utvecklingen av din översättning.