III:20

«Я влюблена», — шептала снова
Старушке с горестью она.
— Сердечный друг, ты нездорова. —
«Оставь меня: я влюблена».
И между тем луна сияла
И томным светом озаряла
Татьяны бледные красы,
И распущенные власы,
И капли слез, и на скамейке
Пред героиней молодой,
С платком на голове седой,
Старушку в длинной телогрейке
И все дремало в тишине
При вдохновительной луне.
”Jag är ju kär”, besvor hon åter
den gamla, i sin själs misär.
”Min vän, du märkt av sjukdom låter.”
”Så låt mig va’: jag är ju kär.”
Och under tiden månen lyste
och med sitt dunkla sken belyste
Tatjanas bleka skönhets prakt
och hår som sig på ända lagt
och hennes gråt med tårsaltstänken
och gumman med sin hjässa grå
som med sjalett och särken på
invid har satt sig ner på skänken.
Och allt som tyst där sov så sött
sin måninspiration har mött.

Jag försöker oftast undvika rimord som inte har identisk accent. I den här strofen uppfattar jag dock att ”lyste” och ”belyste” är tillräckligt lika varandra för att passera. Det är för övrigt värt att notera att de ryska motsvarigheterna ”сияла” och ”озаряла” inte bara förekommer i anslutning till varandra i denna strof. De förekommer också (visserligen med delvis annan aspekt) i andra versen av den sovjetiska nationalsången (versionen anno 1977), där solen skiner genom åskmolnen varpå Lenin lyser upp vägen:

Сквозь грозы сияло нам солнце свободы,
И Ленин великий нам путь озарил:
На правое дело он поднял народы,
На труд и на подвиги нас вдохновил!

På sista raden har Lenin inspirerat (вдохновил) till arbete och stordåd – nära etymologiskt besläktat med den inspirerande (вдохновительной) månen hos Pusjkin. En både roande och oroväckande parallell.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *