III:21

И сердцем далеко носилась
Татьяна, смотря на луну…
Вдруг мысль в уме ее родилась…
«Поди, оставь меня одну.
Дай, няня, мне перо, бумагу,
Да стол подвинь; я скоро лягу;
Прости». И вот она одна.
Всё тихо. Светит ей луна.
Облокотясь, Татьяна пишет.
И всё Евгений на уме,
И в необдуманном письме
Любовь невинной девы дышет.
Письмо готово, сложено…
Татьяна! для кого ж оно?
Tatjana av sitt hjärta fördes
iväg när hon såg månens sken…
Hon av en tanke plötsligt rördes…
”Bege dig, lämna mig allen.
Men hämta bord och block och penna,
jag börjar sömnbehovet känna.
Seså.” Så är hon mol allen
och allt är tyst i månens sken.
Tatjana skriver stödd på armen
med sinnet av Jevgenij fullt
ett obetänksamt brev så hult
som blottar kärleken i barmen.
Och brevet är nu klappat, klart…
Åt vem, Tatjana? Vem och vart?

Som synes använder jag rimparet ”allen” – ”sken” två gånger. Varför? Faktum är att Pusjkin gör detsamma med одна (ensam) och луна (måne) – med skillnaden att det sker i ackusativ (-у) på raderna två/fyra men i nominativ (-а) på raderna sju/åtta. Att bevara den nyansen fullt ut på svenska är naturligtvis svårt.

Det svenska rimmet som sådant ligger dock synbarligen nära till hands: det visar sig att Jensen använder det på raderna sju/åtta och Johansson på raderna två/fyra.

Det här inlägget postades i Kapitel III, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *