|
А что? Да так. Я усыпляю Пустые, черные мечты; Я только в скобках замечаю, Что нет презренной клеветы, На чердаке вралем рожденной И светской чернью ободренной, Что нет нелепицы такой, Ни эпиграммы площадной, Которой бы ваш друг с улыбкой, В кругу порядочных людей, Без всякой злобы и затей, Не повторил сто крат ошибкой; А впрочем, он за вас горой: Он вас так любит… как родной! |
Vad då? Jovisst, mitt inre döljer en tomhets drömska svarta kval som härmed parentetiskt följer: Det finns ej sådant lågt förtal, att det av lögnare ej skapats och utav slödder efterapats, ej någon brist på rim, reson, ej någon niddikt utan ton som vännen er ej glatt citerar uti sin hedersmannakrets, helt utan illvilja och hets och hundra gånger snart traderar. Och detta fast han vill er väl: Han är er broder i sin själ! |
Den moderne läsaren förundras över hur träffande Pusjkin beskriver samtalsklimatet på sociala medier.