IV:51

Он был любим… по крайней мере
Так думал он, и был счастлив.
Стократ блажен, кто предан вере,
Кто, хладный ум угомонив,
Покоится в сердечной неге,
Как пьяный путник на ночлеге,
Или, нежней, как мотылек,
В весенний впившийся цветок;
Но жалок тот, кто всё предвидит,
Чья не кружится голова,
Кто все движенья, все слова
В их переводе ненавидит,
Чье сердце опыт остудил
И забываться запретил!
Han älskad var och kände lycka…
åtminstone som tankegång.
Ja, den vars tro kan undertrycka
förnuft, blir salig gång på gång,
och uti hjärtefröjden domnar
likt vandraren som drucken somnar,
likt fjärilen – nu är jag snäll –
på vårens blomma drucken säll;
men stackars den som ej förvånas,
ej är för tankesvindel gjord,
som tolkar rörelser och ord
blott såsom ting som ska förhånas,
vars hjärta livet har gjort kallt
och ej i sömn kan glömma allt!

Med denna för Lenskij olycksbådande strof är kapitel fyra så till ända.

Det här inlägget postades i Kapitel IV, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *