Она дрожала и бледнела. Когда ж падучая звезда По небу темному летела И рассыпалася, — тогда В смятенье Таня торопилась, Пока звезда еще катилась, Желанье сердца ей шепнуть. Когда случалось где-нибудь Ей встретить черного монаха Иль быстрый заяц меж полей Перебегал дорогу ей, Не зная, что начать со страха, Предчувствий горестных полна, Ждала несчастья уж она. |
så blev hon blek och kom att skaka. Och varje gång en stjärna föll, sågs längs med mörka himlen staka och i ett gnistregn sönderföll fick Tanja andtrutet sig raska att innan stjärnan blev till aska tyst önska vad i hjärtat fanns. Och om det hände någonstans att hon en svartmunk mötte, eller en hare som invid en teg kvickt kom att korsa hennes steg, så gavs hon ingen ro då heller; i förebud av denna grad hon såg blott olyckor på rad. |
Rytters första kvinnliga rim liknar en rimidé som jag först övervägde, men sedan övergav: skälva/välva.
av månesigden. Bleik og skjelven
ho stogga støkt. Når stjernerap
flaug over mørke himmelkvelven
og slokna i eit avgrunnsgap,
Jensen använder i utgåvan från 1889 det etymologiskt likartade valv/skalv för det första manliga rimmet:
Om någon stjärna syntes sänka
sig plötsligt ned från himlens hvalf,
så blef hon aningsfull kantänka,
och blek, af hemlig skräck hon skalf.
I 1918 år utgåva lyder detta rim istället natt/spratt.