|
Татьяна верила преданьям Простонародной старины, И снам, и карточным гаданьям, И предсказаниям луны. Ее тревожили приметы; Таинственно ей все предметы Провозглашали что-нибудь, Предчувствия теснили грудь. Жеманный кот, на печке сидя, Мурлыча, лапкой рыльце мыл: То несомненный знак ей был, Что едут гости. Вдруг увидя Младой двурогий лик луны На небе с левой стороны, |
Till folksagor Tatjana hyste en gammaldags och enkel tro; ett draget kort, hur månen lyste, en dröm gav henne ingen ro. I allt hon kunde omen skåda som henne tyckte förebåda ett skeende med tydlig röst och känslan snörde hennes bröst. Såg hon en katt på spisen sitta som nosen gjorde ren och spann hon däri utan tvivel fann att gäster snart förbi ska titta. Om hon på nymånen fick syn med två horn, sedd ur vänstervyn, |
Sista raden tycks sluta abrupt, men hav tröst, satsen fortsätter oförtrutet i nästa strof. I Jensens översättning är dock meningen om månskäran i sin helhet skjuten fram till V:6.