| И шагом едет в чистом поле, В мечтанья погрузясь, она; Душа в ней долго поневоле Судьбою Ленского полна; И мыслит: «Что-то с Ольгой стало? В ней сердце долго ли страдало, Иль скоро слез прошла пора? И где теперь ее сестра? И где ж беглец людей и света, Красавиц модных модный враг, Где этот пасмурный чудак, Убийца юного поэта?» Со временем отчет я вам Подробно обо всем отдам, |
När hon mot fältet kosan vänder och drömsk på vidden stegar ut hon ofrivilligt tanken sänder till Lenskij och hans grymma slut och tänker på hur Olga kände: ”Var sorgen lång innan det vände? Drog gråten kanske snabbt förbi? Och vad ska det av systern bli? Var har den dystre kufen gömt sig som finklädd lockar finklädd mö men knäcker henne som ett rö, som genom mord till flykt har dömt sig?” Jag lovar att tids nog ni får en noggrann skrift om hur det går, |
För andra gången i romanen kallas Onegin här чудак (särling, kuf, stofil, original). I II:4 är det grannarna som konstaterar att ”Onegin var ett farligt skämt”. Det är bara att konstatera att de blev sannspådda.