VI:42

И шагом едет в чистом поле,
В мечтанья погрузясь, она;
Душа в ней долго поневоле
Судьбою Ленского полна;
И мыслит: «Что-то с Ольгой стало?
В ней сердце долго ли страдало,
Иль скоро слез прошла пора?
И где теперь ее сестра?
И где ж беглец людей и света,
Красавиц модных модный враг,
Где этот пасмурный чудак,
Убийца юного поэта?»
Со временем отчет я вам
Подробно обо всем отдам,
När hon mot fältet kosan vänder
och drömsk på vidden stegar ut
hon ofrivilligt tanken sänder
till Lenskij och hans grymma slut
och tänker på hur Olga kände:
”Var sorgen lång innan det vände?
Drog gråten kanske snabbt förbi?
Och vad ska det av systern bli?
Var har den dystre kufen gömt sig
som finklädd lockar finklädd mö
men knäcker henne som ett rö,
som genom mord till flykt har dömt sig?”
Jag lovar att tids nog ni får
en noggrann skrift om hur det går,

För andra gången i romanen kallas Onegin här чудак (särling, kuf, stofil, original). I II:4 är det grannarna som konstaterar att ”Onegin var ett farligt skämt”. Det är bara att konstatera att de blev sannspådda.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.