VI:41

Под ним (как начинает капать
Весенний дождь на злак полей)
Пастух, плетя свой пестрый лапоть,
Поет про волжских рыбарей;
И горожанка молодая,
В деревне лето провождая,
Когда стремглав верхом она
Несется по полям одна,
Коня пред ним остановляет,
Ремянный повод натянув,
И, флер от шляпы отвернув,
Глазами беглыми читает
Простую надпись — и слеза
Туманит нежные глаза.
Därunder (när det börjar rinna
ett vårregn över ängens strå)
ses herden sina bastskor tvinna
till sång om Volgas fiskarskrå.
Och sommartid kan unga fröken
från stan på ett av lantbesöken,
när huvudstupa hon till häst
på fälten fort far fram som bäst,
inför den stanna till och rasta;
med lädertygeln stramt i hand
och floret lyft från hattens band
med blicken över skriften hasta:
Hon läser stenens minnesdikt
och tårar skymmer hennes sikt.

Det här inlägget postades i Kapitel VI, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *