VII:3

Или, не радуясь возврату
Погибших осенью листов,
Мы помним горькую утрату,
Внимая новый шум лесов;
Или с природой оживленной
Сближаем думою смущенной
Мы увяданье наших лет,
Которым возрожденья нет?
Быть может, в мысли к нам приходит
Средь поэтического сна
Иная, старая весна
И в трепет сердце нам приводит
Мечтой о дальней стороне,
О чудной ночи, о луне…
Men kanske blir vi inte glada
när döda löv väcks upp på nytt;
vi hör i lövens sus en skada,
minns sorger från den tid som flytt?
Men kanske, när naturen vaknar,
väcks tankarna på vad vi saknar;
vad hände med vår ungdoms vår,
de år vi aldrig återfår?
Och kanske väcks då andra tankar,
bland allt poetiskt som vi drömt;
en annan vår vi aldrig glömt
vi minns och våra hjärtan bankar
vid drömmen om ett fjärran stans,
där trolska månskensnätter fanns…

Anaforen или fortsätter från förra strofen – jag speglar den så gott det går.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.