VII:5

И вы, читатель благосклонный,
В своей коляске выписной
Оставьте град неугомонный,
Где веселились вы зимой;
С моею музой своенравной
Пойдемте слушать шум дубравный
Над безыменною рекой
В деревне, где Евгений мой,
Отшельник праздный и унылый,
Еще недавно жил зимой
В соседстве Тани молодой,
Моей мечтательницы милой;
Но где его теперь уж нет…
Где грустный он оставил след.
Och ni som tjusat vänder bladen,
i utskriven kalesch nu far
från vinternöjena i staden
vars rastlöshet ni lämnar kvar;
följ med min infallsrika musa,
ja kom, hör ekskogarna susa,
vid floden utan namn se in
mot trakten där Jevgenij min
om vintern fordom stod att finna;
en ensling, overksam och trist
som ännu inte Tanja mist,
min kära unga drömmarinna;
han saknas sedan många år
och kvar finns bara hemska spår.

Rimmet musa/susa ligger nära till hands på nordiska språk; det visar sig att jag delar det med både Rosenberg och Rytter.

Kaleschen, коляска på ryska, är en vagn dragen av hästar med två passagerarsäten vända mot varandra. Etymologin pekar via franskan mot det slaviska ordet för hjul.

Det här inlägget postades i Kapitel VII, Strofer. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.